Finlandssvensk litteratur
En analys av romaner av Monika Fagerholm och Kjell Westö ur
postnationellt perspektiv
Masteruppsats
Innehållsförteckning
Inledning... 3
Svenskspråkig minoritet i Finland... 7
Den finlandssvenska minoriteten ur postkolonialt perspektiv ... 14
Den postkoloniala eller postnationella litteraturen... 17
Den finlandssvenska litteraturen ... 21
Finlandssvensk litteraturöversikt... 25
Metod och korpus... 30
Om författare och korpus ... 34
Monika Fagerholm ... 34
Kjell Westö ... 36
Analys... 38
Diskussion och slutsats... 48
Nederländsk sammanfattning – Nederlandse samenvatting... 56
Litteraturlista ... 62
Bilder framsida:
Inledning
Grannländerna Sverige och Finland är förknippade med varandra sedan länge. Svenskarna har bosatt sig sedan länge i Finland. När kom svenskarna till Finland? Sedan förhistoria reste vikingarna från Sverige till bland annat Finland och bosatte sig där. De första bosättningarna fanns i kustbanden. Under åren ökade Sveriges inflytande. Under 1100-talet efter korståg av bland annat Erik den heliga år 1150 blev den svenska dominansen större än förr.1
Med svenskarna kom det svenska språket till Finland. Svenska blev ett officiellt språk som var från början associerat med överklassen. Det var språket av myndigheterna.
Sverige dominerade Finland många år. Under tiden fanns krig med grannländerna. Finska soldater var tvungna att strida för Sverige och behandlades illa.2Det finska folket började motsatta sig och under 1700-talet syns en början av nationaltanken. Under den finska eliten vaknade ett interesse för det finska språket och den finska kulturen, som fick namnet fennofili.3Det finska folket eftersträvade självständigheten. I stället av självständigheten blev Finland efter många år av svensk dominans en storfurstedom av Ryssland år 1809. Finland fick därmed i början en mer oavhängig position. Under 1800-talet ökade dock den ryska dominansen och ville tsaren Nicolas II genom februarimanifesten 1899 russifiera Finland.4 Det finska folket motsatte sig och striden för ett eget språk och en egen kultur blev bister. Fennomani som stred för en egen finsk kultur hade totalt olika åsikter som svekomani som ville beskydda det svenska språket. Det var inte förrän 1870 att svenskspråkiga i Finland realiserade sig att den svenska kulturen hotades på grund av bildning av en finsk kultur. Finlandssvenskarna formade plötsligt en minoritet. Denna minoritet var tvungen att strida för en egen kultur. Ett sätt för att behålla en egen kultur är å ena sidan behållandet av ett eget språk, traditioner och folklore. Å andra sidan att skriva om minoriteten eller bevaka minoritetens litteratur.
Mitt intresse för minoriteter ökade under studien Skandinaviska språk och kulturer. Under min studie fick jag även ett stort intresse för litteratur. Min Bachelors uppsats handlade om en minoritet i Sverige. Jag skrev om samerna och samernas litteratur. Utom denna
minoritet fick en annan minoritet mitt intresse, den finlandssvenska. Under lektionen
1Lagerqvist, L.O., A History of Sweden, 2001, Stockholm: The Swedish Institute, s. 26. 2
Mer utsträckt information om finsk historia, fennomani och svekomani finns i kapitlet Svenskspråkig minoritet
i Finland ss. 7-13.
3Lavery, J., The history of Finland, 2006, London: Greenwood press, ss. 46-47.
Se även kapitel Finlandsvensk litteraturöversikt ss. 25-29.
4
Skandinavisk litteratur läste vi dikter av Edith Södergran (1892-1923), prosastycken av Bo Carpelan (1926) och novellsamlingen av Tove Jansson (1914-2001). Jag blev nyfiken om man betraktar dem som svenska författare, som finska författare eller om de har en egen position. Efter en lektion av Roger Holmström 16 april 2008 beslutade jag att fördjupa mig mer i den finlandssvenska litteraturen.5Jag tog undervisning i finsk litteratur, finsk historia och finsk kulturhistoria. Jag åkte även till Helsingfors för att få intryck var finlandssvenska författare skriver om. Kombinationen av lektioner i skandinavisk litteratur och finsk litteratur gav mig en bred bild av litteraturen i dessa länder.
Minoriteter finns i hela världen och de kan ha det svårt i eftersträvandet efter en egen identitet. För att behålla en egen identitet är det viktigt att ha ett eget språk, en egen kultur och en egen litteratur. Historian av den finlandssvenska minoriteten och den finlandsvenska litteraturen har ett ovanligt förlopp. Från början var det svenska språket och den
svenskspråkiga litteraturen det språket och den litteraturen från majoriteten. Författare som Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) och Zacharias Topelius (1818-1898) var finska
författare som tillhörde den svenskspråkiga överklassen och som skrev på svenska. Omkring 1870-1880-talet förändrades det. Då insåg finlandssvenskarna att de som följd av den finska nationalstriden blev en kulturell minoritet.6Den kulturella minoriteten har en egen litteratur. Thomas Warburton omskriver denna litteratur i Finlandsvensk litteratur 1898-1948 (1951) som provinsiell.7
Merete Mazzarella skrev i kapitlet Vad är finlandssvensk litteratur i Litteraturens gränsland (2002) att klaustrofobitemat fanns ofta i finlandssvensk prosalitteratur. Klaustrofobitemat symboliserar det finlandssvenska samhället som blev för trångt.8Tove Jansson skriver i sina muminböcker om en avsluten muminvärld. Denna muminvärld blir jämförd med det
finlandssvenska samhället i Finland.9Enligt Mazzarella skriver finlandssvenska författare om längtan efter det förflutna som kallas nostalgin och om motsatsen mellan de så kallade
bygdesvenskarna och kultursvenskarna. Enligt Mazzarella kommer den finlandssvenska
5Roger Holmström undervisar på Åbos universitet, Finland. Hans tyngdpunktsområden är litteraturkritik,
finlandssvensk tio- och tjugotalslitteratur och författarebiografier. Mer information finns på följande webbsida:
http://users.abo.fi/rholmstr/, rådfrågad 29 november 2010.
6Mazzarella, M., ‘Vad är finlandssvensk litteratur’ i: Gröndahl, S., Litteraturens gränsland, invandrar – och
minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv, 2002, Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, s. 225.
7
Warburton, Th., Finlandsvensk litteratur 1898-1948, 1951, Helsingfors: J. Simelii Arvingars Boktryckeri AB, s. 9.
8Mazzarella, i: Gröndahl, 2002, s. 225.
9Zilliacus, C., Finlandssvenka litteraturhistoria, andra delen: 1900-talet, 2000, Helsingfors: Svenska
litteraturen att dö ut. Mer information om detta finns i kapitlet Den finlandssvenska
litteraturen på sidan 21.
Minoritetslitteratur blir ofta betraktade ur postkolonialt perspektiv. Det gäller
minoriteter som blev dominerade och koloniserade av en majoritet. För den finlandssvenska minoriteten gäller det inte. Den finlandssvenska minoriteten tillhörde från början den svenska majoriteten som dominerade finländare. Under årens lopp blev de konfronterad med att vara en minoritet. Termen som jag tycker passar bättre ihop med den finlandssvenska minoriteten är postnationell.10Den finlandssvenska minoriteten uppstod ju efter den finska
nationalstriden. Mer information om teorin finns i kapitlen Den finlandssvenska minoriteten
ur postkolonialt perspektiv på sidorna 14-16 och Den postkoloniala eller postnationella litteraturen på sidorna 17-20.
I denna uppsats undersöker jag: vad skriver moderna finlandssvenska författare om? För min undersökning valde jag två moderna finlandssvenska författare, Monika Fagerholm (1961) och Kjell Westö (1961). Båda författare skrev romaner som blev översatta till olika språk och på detta sätt synbara utomlands. Översättningen till finska är viktig för dessa författare. På detta sätt blir de synbara i Finland.
Min undersökning består av tre delar.
- För det första undersöker jag om det finns ett huvudtema i Fagerholms och Westös romaner.
- För det andra undersöker jag vad Fagerholm och Westö skriver om. Skriver de fortfarande om teman som Mazzarella nämner i Litteraturens gränsland (2002)?11 Finns på grund av den finlandssvenska minoritetsstatusen postkoloniala eller postnationella kännetecken i Fagerholm och Westös romaner?
Jag undersöker två romaner av varje författare med hjälp av en innehållsanalys och observationsmodell. Observationsmodellen är baserad på teorin om postkolonial och postnationella litteratur och Mazzarellas påståenden. I observationsmodellen finns sju delfrågor.12
- För det tredje ger jag min syn på påståendet om den finlandssvenska litteraturen kommer att dö ut.13
10
Hans Hauge använder termen postnationell i sin kapitel ‘Postkolonialism’ i: Fibiger, J., Lütken, G., Mølgaard, N. (red), Litteraturens tilgange, metodiske angrebsvinklar, 2001, København: Gads Forlag, s. 307. Se även s. 18.
11Mer om Mazzarellas påståenden finns på sidan 24.
12Hela observationsmodellen finns i kapitlet Metoden och korpus på sidan 30. 13
I det första kapitlet beskriver jag den svenskspråkiga minoriteten i Finland. I kapitlet Den
finlandssvenska minoriteten ur postkolonialt perspektiv kommer jag att undersöka om
litteraturen av den svenskspråkiga minoriteten kan betraktas ur postkolonialt perspektiv. I kapitlen Den postkoloniala eller postnationella litteraturen beskriver jag den postkoloniala och den postnationella litteraturen. I detta kapitel diskuterar jag om termerna postkolonial och postnationell. I kapitlen Den finlandssvenska litteraturen behandlar jag den finlandssvenska litteraturen och Mazzarellas påståenden följd av en litteraturöversikt i kapitlet Finlandssvensk
litteraturöversikt. Information om metoden innehållsanalys, observationsmodellen som jag
använder för att undersöka de valda romanerna och försvar för valet finns i kapitel Metod och
korpus. I kapitlet om Monika Fagerholm och Kjell Westö finns även en mer djupgående
Svenskspråkig minoritet i Finland
Sedan omkring 1100-talet till och med 1809 tillhörde Finland det svenska riket. Även före 1100-talet fanns svenskarna i Finland. Sedan förhistorien reste vikingarna ur Sverige till Finland och fanns svenska bosättningen i kustbandet. Genom korståg på 1100-talet erövrade Sverige Finland bit för bit. Enligt Thomas Lindkvist i När kom svenskarna till Finland? (2002) ’[kom korstågbegreppet att vidga på 1140-talet] från att ha varit begränsat att gälla kampen för att befria det Heliga Landet. Korståg kunde därefter föras överallt där kristenheten fiender fanns’.14Denna kristenhet fiender fanns bland annat i Finland där folket trodde på gudar som Väinämöinen, Ilmarinen och Uuko.15På 1150-talet ledde Sankt Erik (Erik IX) korståg till södra Finland. På 1239 ledde Birger Jarl (Birger Magnusson) ett korståg till Tavastland (Häme) och efter en tredje och sista korståg till Karelin år 1293 var den svenska dominansen ett faktum.16
Under svensk dominans blev svenska förutom finska det använda språket i Finland. För det finska folket, som bestod mestadels av bönder, blev dock under denna svenska dominans det finska språket viktigt och de eftersträvade ett land med ett språk, nämligen det finska språket. Det svenska språket var framför allt språket av överklassen, administration, undervisning och myndigheterna. När man ville ha jobb hos staten var man tvungen att lära sig svenska.17Det prästerskapet riktade sin uppmärksamhet på de finska bönderna. Under reformationens period började man använda det finska språket i kyrkan i stället för latin. Mikael Agricolas (ca 1510-1557) översättning av en bönbok på finska år 1544 och
översättningen av det Nya Testamentet år 1548 på finska hade stort inflytande på det finska språket. Trots Agricolas översättningar och möjligheten för finländare att läsa på finska var det finska språket underordnad det svenska språket. Det dröjde till 1800-talet innan intresset för det finska språket fick en ny impuls och myndigheterna började acceptera det språket.
Omkring 1550 grundades Helsingfors och genom tiderna blev det finska folket alltmer en enhet.18Under årens lopp växte det finska motståndet till den svenska dominansen och det
14
Lindkvist, Th., ‘Sverige och Finland under tidig medeltid’ i: Ivars, A-M., Hulden, L. (red), När kom
svenskarna till Finland?, 2002, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, s. 44.
15Elias Lönnrot (1802-1884) samlade berättelser om dessa gudar i Kalevala (1835-1836, 1849). Se även s. 10. 16Lagerqvist, 2001, s. 26.
17
Wolf-Knuts, U., ’The Finland Swedes: A Compensating Minority’ i: Barragán Ruiz-Matas, C., et al,
Migration, minorities, compensation, Issues of cultural identity in Europe, 2001, Brussel: Coimbra Group
Office, s. 145.
18Under lektionen Geschiedenis van Finland (Finlands historia) första semester 2009 diskuterade vi om frågan
svenska riket. Svenska adeln och den finska armén utnyttjade de fattiga finska bönderna och de var tvungna att hjälpa den finska armén trots att deras omständigheter var svåra.19
Bönderna stred i Klubbekriget som pågick från 1596 till 1597. Kriget fick namnet efter vapnen som bönderna använde, bland andra pil och båge, spjut och klubbor.20Trots att bönderna blev besegrades fick upproren status i Finland därför att bönderna stred för deras rättighet.
Under 1600-talet var Sveriges makt på toppen. För att behålla denna makt och position var Sverige tvungen att strida. Många soldater behövdes och rekryterades bland igen de fattiga finska bönderna och som legosoldater. De finska soldaterna kallades hakkapelliita efter fältropet hakkaa päälla (hacka på). Utomlands fruktade man de finska soldaterna som
betraktades som råskinn.21För soldaterna betydde det att det finska folket hade respekt för dem. Pietari Brahe (1602-1680) var från 1637 generalguvernör över Finland. Han var viktigt för Finland och den finska identiteten. Han fordrade att ledare kunde tala finska, grundade år 1640 Åbos universitet och tog hand om översättningen av hela bibeln på finska år 1642.22I Åbo finns en staty med citatet ’Jag var med landet och landet med mig väl tillfreds’.23
I slutet av 1600-talet begränsade den svenska kungen Karl XI (1655-1697) makten av adeln och friheten av Finland. Det hade som konsekvens att det svenska språket blev det enda språket som igen användes bland adeln. För det finska folket var tiderna hårda. Under 1700-talet rådde hungersnöd i Finland och genom olika krig förlorade Sverige mer och mer finskt land till Ryssland. Det finska folket förlorade förtroende i den svenska kungen som inte kunde skydda dem. Under Gustav III (1746-1792) regeringsperiod infördes 1789 författningen förenings- och säkerhetsakten (yhdistys ja vakuus kirja). Därmed förlorade adeln makten till förmån för Gustav III. I Finland syns den tiden en början av nationalstriden. Under eliten vaknade intressen för det finska språket och den finska kulturen. Rörelsen fick namnet fennofili. Föreståndaren av rörelsen var Daniel Juslenius (1676-1752) och Henrik Gabriel Porthan (1739-1778).24
finska folket började vara en enhet. En annan möjlighet var under 1700-talet, efter freden av Uusikaupunki 1721, som jag vill förklara närmare i kapitel Finlandssvensk litteraturöversikt.
19Den tiden var Sverige upptagen med kriget med Ryssland och fanns en strid (kriget mot Sigismund) om tronen
i Sverige mellan Sigismund (1566-1632) och Karl IX (1550-1611). Karl IX blev Sveriges kung från 1604-1611. Upprorsledaren för bönderna under Kubbekriget var Jaakko Ilkka. Ur. Ibidem, ss. 48-49.
20Pieterse, A., Van steentijd tot Nokia, de geschiedenis van Finland, 2006, Amsterdam: KIT publishers, s. 48. 21Nuförtiden hörs hakkaa päälla som hejarop till exempel under fotbollmatcher. Under matchen Nederländarna –
Finland den 2 september 2010 hejade finska fansen det finska fotbollslandslaget med ropet hakkaa päälla! Tyvärr hjälpte hejaropet inte, det finska fotbollslandslaget förlorade med 2-1.
22Klinge, 1997, s. 48. 23Pieterse, 2006, ss. 57-58. 24
1800-talet var för Europa präglat av nationaltanken. Under romantiken började författare i olika länder leta efter det nationella arvet. Detta arv skulle finnas i otämjda naturen, i gamla balladen, traditionella festivaler och sagor. I Tyskland samlade bröderna Grimm (Jacob 1785-1863 och Wilhelm 1786-1859) sagor. Bröderna Grimm var tongivande för resten av Europa.25Finland blev del av Sverige till 1809. Efter kriget mellan Sverige och Ryssland och därpå följande fred av Hamina blev Finland ett storfurstedöm av Ryssland. Den ryska tsaren Alexander I (1777-1825) accepterade den oavhängiga positionen av Finland. Under denna ryska dominans ökade känslan av nationalism i Finland och strävandet efter ett eget språk. Under 1830-1840 talet när nationaltanken var stor ville man att det finska språket skulle användas i undervisning. ’Under 1840-talet övergick entusiasmen för finska språket och kulturen till handling: studenter ingick förbund för att bruka ”modersmålet” finskan i tal och skrift’.26Det dröjde dock till 1900-talet innan det mest använde språket på universitetet i Helsingfors förändrade från svenska till finska.27I Åbo finns nuförtiden utom ett finskspråkigt universitet fortfarande ett svenskspråkigt universitet.
Den ryska tsaren Nicolas I (1796-1855), som efterträdde Alexander I, var oense med den finska nationalstriden och förbjöd finländare omkring 1850 att publicera på finska. Påfallande är att det inte fanns någon begränsning för att publicera på svenska. Med detta förbjud försökte tsaren att hålla det finska folket ovetande.28Detta betydde inte att den svenskspråkiga litteraturen nu fick en dominant position. Anders Nilsson påpekar i sin essä
One Nation – Two Literatures? i In the Vanguard of Cultutal Transfer (2010) att den finska
litteraturen var framför allt skriven på svenska. Egentligen var det ovanligt att skriva på finska tills romantiken vid slutet av 1800-talet och första utgivningen van Elias Lönnrots Kalevala 1835-1836.29
23: Se även kapitlet Finlandsvensk litteraturöversikt ss. 25-29.
25Leerssen, J., Nationaal denken in Europa, een cultuurhistorische schets, 2006, Amsterdam: Amsterdam
University Press, ss. 80-81.
26
Knapas, R., ‘Finsk eller svensk nationallitteratur i Finland – Litteraturhistoriska frontlinjer på 1850 – och 1860 – talen’ i: Dahl, P., Steinfeld, T., et al, Videnskab og national opdragelse, studier i nordisk
litteraturhistorieskrivning, del 1, 2001, København: Nordisk ministerråd, s., 22.
27Vid Helsinfors universitetet kan studenter fortfarande studera på svenska.
http://www.helsinki.fi/ansokningen/svenska_laroamnen_och_tjanster.html, rådfrågad 10 mars 2011.
28‘De vermoedelijke reden hiervoor is dat de autoriteiten het veiliger vonden dat het gewone volk, dat in
tegenstelling tot de adel en de intellectuelen, hoofdzakelijk Fins sprak, dom te houden’: Pieterse, 2006, s. 102.
29’During this period [the middle ages until 1809], Swedish was used in most official contexts and most of the
literature produced in Finland was written in Swedish. In fact, Finnish-language literature was very unusual before the romantic nationalist revival at the beginning of the 19th century and the first publication of the
Kalevala epics by Elias Lönnrot in 1835-1836’: Nilsson, A., i: Broomans, P., Ronne, M. (ed), In the Vanguard of Cultural Transfer, Cultural Transmitters and Authors in Peripheral Literary Fields, 2010, Groningen, Barkhuis,
Omkring 1855 upphävde Alexander II (1818-1881), som efterträdde Nicolas I, språkediktet och 1863 blev finska och svenska de två officiella språken av Finland. Letandet efter en egen identitet och ’under 1830 vaknande fennofili och 1850-talets radikalisering till det som kallats fennomani’30resulterade i grundande av Finlands litterära sällskap år 1831 i Helsingfors. Några år senare när nationaltanken var på toppen tyckte konstnärer, med
Tyskland och Bröderna Grimm som förebild, att den riktiga finskheten, den otämjda naturen och det nationella arvet fanns i Karelin. Elias Lönnrot (1802-1884) samlade under den tiden muntliga berättelser och folkvisor i Karelin. Han utgav dessa som Kalevala (1835-1849).31
Kalevala blev Finlands nationalepos. Konstnärer avreste till Karelin för att hitta det rena
finska. Där målades till exempel det kareliska landskapet eller de kareliska människorna. Trots att det svenska språket och det finska språket hade samma rättighet i Finland hade sedan gammalt det svenska språket en högre status. Nuförtiden är finska det mest använda språket av Finland. Det var inte förrän 1870 att man realiserade sig att den svenska kulturen i Finland hotades på grund av bildning av en finsk kultur. Utom detta hot fanns ökning av det ryska inflytandet.32Det ryska inflytandet blev vid slutet av 1800-talet större och större. Tsar Alexander III (1845-1894) kom till makten efter mordet på tsar Alexander II år 1881 och introducerade 1890 postmanifesten. Denna manifest innebär att man måste använda ryska frimärken i Finland. Efterträdaren Tsar Nicolas II (1868-1918) introducerade
februarimanifesten 1899. Denna manifest innebär att Finland skulle gå upp i det ryska riket.33 Finland blev en storfurstedom av Ryssland till och med 1917. I grundlagen av 1919 blev fastställd att man hade rättighet att använda svenska eller finska. Därmed blev båda språk Finlands nationalspråk.34Ett undantag är Åland där man uteslutande talar svenska.35
De svenskspråkiga minoriteterna bodde och bor numera framför allt i kustbanden i Österbotten, som finns i Nordvästfinland, och söder i Åboland (Varsinais-Suomi) och Nyland (Uusimaa), se kartan på sidan 11. Åland lämnas obeaktat när man talar om den svenska minoriteten i Finland. Ålänningar betraktar sig själva inte som svenska eller finska utan som åländska.
30Knapats, i: Dahl et al, 2001, s. 21.
31Elias Lönnrots Kalevala kom ut 1835-1836 och 1849. Utgåvan 1835-1836 kallas Gamla Kalevala. Utgåvan
1849 är en omarbetad version: Ahonen, L., Van zanger tot schrijver, Finse literatuur, 1991, Driebergen: Uitgeverij Zevenster, s. 26.
32Wolf-Knuts, U., i: Barragán Ruiz-Matas, 2001, s. 145. 33Klinge, 1997, s. 104.
34
Tandefelt, M. ‘The Finland-Swedes – the Most Privileged Minority in Europe?’ i: Blom, G., et al, Minority
Languages, The Scandinavian Experience, 1992, Oslo: the Nordic Language Secretariat, s. 28.
35Liebkind, K., Broo, R., Finnäs, F., ’The Swedisch-speaking Minority in Finland: a case study’ i: Pentaikäinen,
36
36Kartan över Finland:http://www.lonelyplanet.com/maps/europe/finland/, rådfrågad 9 mars 2011.
Finlandssvenskarna kunde indelas i två grupper: en överklass som jobbade hos till exempel myndigheterna och en medelklass som var bönder och fiskare. Nuförtiden har finlandsvenskarna allt slags yrke. Om man talar om den svenska minoriteten talar man ofta i termen som språköarna. Inte för skälet att denna minoritet lever ensam och isolerade men att de har en egen identitet och ett eget språk som skiljer sig från det finska.
Sedan gammalt formar finlandssvenskarna en stark grupp som är finska men talar svenska. En del av de finlandssvenskarna var som sagt från början en överklass förknippad med
myndigheterna. Enligt Ulrika Wolf-Knuts i Migration, minorities, compensation (2001) hade denna separation mellan finländare och finlandssvenskarna som konsekvens att
finlandssvenskarna blev felaktigt betraktade som överklassmänniskor som håller sig utanför det hela.37
Under tiden syns en förminskning av finlandsvenskarna. Det är beroende på utvandring till bland annat Förenta Staterna i början av 1900-talet och urbaniseringen av Helsingfors. Helsingfors är en tvåspråkig stad men genom urbaniseringen finns allt mer finskspråkiga i staden och förminskning av användning av det svenska språket. Som annan grund för denna förminskning nämns utflyttningar till ett annat område med ett annat språk, i detta fall finska, och vigslar mellan svensk och finskspråkiga. Den andra generationen talar ofta bara finska.
Finlandssvenskarna som har svenska som modersmål har samma rättighet som finländare som har finska som modersmål. Trots detta lever de flesta finlandssvenskarna ett slags dubbelliv. De pratar finska på jobbet och svenska hemma. Finlandssvenskarna var tvungna att revidera sin position. Frågan som uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var: hur kan vi garantera den svenska kulturen i Finland i framtiden? Svenskheten var viktig och man ville behålla den gamla värden, den svenska litteraturen och det svenska språket.38Ett sätt för att behålla finlandssvensk identitet är å ena sidan att betona viktigheten av starka finlandssvenska institutioner som till exempel ett svenskt politiskt parti, en egen tidning som Hufvudstadsbladet och ett svenskt litteratursällskap (se även sidan 13).39Å andra sidan är det viktigt att behålla folklore och traditioner.
Under 1800-talet när politiska partier stiftades vaknade som reaktion på ’fennofili och fennomani […] en svensk motmobilisering, av dess motståndare kallad svekomani
37Wolf-Knuts, U., i: Barragán Ruiz-Matas, 2001, s. 144. 38Ibidem, s. 145 - 147.
39Det officiella namnet är ’Svenska Litteratursällskapet’ som förkortas till SLS. Jag använder härefter denna
”schwedomani”’.40Språkstriden var ett viktigt ämne. Fennomani ville att finska skulle vara det enda använda språket i Finland medan svekomani ville en stark position av det svenska språket.41Svekomani förenade sig och stiftade 1906 Svenska folkpartiet som numera är partiet som bevakar finlandssvenskarnas intressen. Partiet fastslog att svenskarna i Finland var splittrade och ställde en åminnelsedag: svenska dagen grundades den 6 november 1908 (som påminnelse av Gustav II Adolf som dog i Lützen). Dagen firades med dans och musik och Finlandsvenska sången ’Modersmålets sång’. Efter andra världskriget förändrade målet av den svenska dagen. Man var framför allt upptagen med att bygga upp landet efter kriget och det var inte viktigt om man pratade finska eller svenska.42
Några decennier efter stiftelsen av Finska litterärsällskapet SKS (1831)43grundades SLS år 1885 ’till minne av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg’.44Uppgiften av SLS är att undersöka den historiska utvecklingen av den svenska kulturen i Finland, att främja det svenska språket och det svenska samhället och att främja och stödja den svenska
litteraturen i Finland.
Liksom finländarna samlade finlandssvenskarna folklore för att behålla och bevara en egen kultur. Denna samling resulterade i en bokserie med folkloretexter som SLS utgav i 21 volymer 1917-1975 med namnet Finlands svenska folkdiktning.45
Finlandssvenskarna har en egen radio och teve station och det finns olika svenskspråkiga tidningar med Hufvudstadsbladet och Vasabladet som de största.
Det finns svenskspråkig undervisning i Helsingfors och Åbo. Som Wolf-Knuts påpekar i
Migration, minorities, compensation (2001) kan man så att säga leva ett parallellt liv i Finland
fastän det svenska samhället är trångt. Man känner varandra och denna trånghet ger
människor förtrogenhet, säkerhet och enhet. Man lever i en egen liten värld i vilken man inte är anonym.46
40
Knapas, i: Dahl et al, 2001, s. 21.
41Pieterse, 2006, ss. 111-112. 42Ibidem, s. 148.
43Mer information om SKS finns på webbsidanhttp://www.finlit.fi/index.php?lang=sve, rådfrågad 10 mars
2011.
44http://www.sls.fi/doc.php?category=1&docid=3, rådfrågad 22 januari 2011.
45Wolf-Knuts, U., i: Barragán Ruiz-Matas, 2001, s. 147. En digital version av Finlands svenska folkdiktning
hittas sedan 2009http://www.sls.fi/folkdiktning/, rådfrågad 10 mars 2011.
46
Den finlandssvenska minoriteten ur postkolonialt perspektiv
Finlandssvenskarna betraktas nuförtiden som en minoritet. Men det var inte alltid fallet. Som sagt tidigare var Sverige förr stormakten som dominerade det finska folket. Under tiden förändrades detta förhållande småningom. En av största grunden var övertagande av
dominansen genom Ryssland. Tillsammans med den härskande nationalstriden i Finland i samma period blev de svenskspråkiga en minoritet. Deras position är ett helt annan än till exempel samernas position i Skandinavien. Samerna, som bildar en minoritet i Norge, Sverige, Finland och Ryssland, var från början dominerade av de stormakterna som Norge och Sverige. Även idag blir samerna och deras nomadiska livsstil inte accepterad genom myndigheterna i Finland. Samerna har i Finland ingen bestämmelse rätt över sitt eget land och därmed ratificerar Finland inte VN konventionen.47
Samernas litteratur betraktades som kolonial och postkolonial. Kännetecken av den koloniala litteraturen är att den blev skriven under perioden när samerna blev dominerade. Kännetecken av postkolonial litteratur är att den blev skriven på språket av den förre dominerande stormakten och att det finns en protest till dominansen i denna litteratur.48 Hans Hauge påpekar i Litteraturens tilgange (2001) att postkolonialism paradoxalt inte betyder ’efter kolonialism’ men att kolonialismen hade förändrat sig och inte är slut.49
Om man iakttar dessa kännetecken kan den finlandssvenska minoriteten och den finlandssvenska litteraturen betraktas som postkolonial?
För att svara denna fråga ska jag först förklara vad som förstås med den postkoloniala teorin. Intresset för den postkoloniala teorin uppstod under 1970-talet med framträdare som Edward W. Said (1935-2003). Teoretiker använde termen postkolonialism för att beskriva effekten kolonisation hade på olika kulturer.50Said skrev Orientalism (1978). I Orientalism beskriver Said maktrelationer mellan öster och väster och inflytandet av västvärldens dominans på länder och befolkningen i öster. Genom dominansen tog den orientaliska inhemska befolkningen över språk, kunskaper och vanor av västvärlden. Kända forskare i ämnet är
47Dagblad van het Noorden, 26 januari 2011 ’Finland weigert Samen-volk meer zeggenschap’.
48Min Bachelors uppsats handlade om samerna och deras litteratur. I finns kompletterande information om detta
ämne. Bachelors uppsatsen heter Samisk litteratur, ur postkolonialt perspektiv. Denna uppsats är skriven juli 2009 och erhålls vid sekretariatet av Europeiska språk i Harmonie, Groningen.
49‘Postkolonialism betyder paradoksalt nok ikke ‘efter kolonialismen’, men at kolonialismen har forandret sig
och ikke er slut’: Hauge, i: Fibiger, s. 369.
50Ascroft, B., Griffiths, G., Tiffin, H., Post-Colonial Studies, The key concepts, 2007, second edition, London:
Homi K. Bhabha (1949), Gayatri Chakravorty Spivak (1942) och Frantz Fanon (1925 – 1961).51Homi Bhabha och Gayatri Chakrovorty Spivak utvecklade Saids teori. Bhabha skrev 1994 enligt Hauge en av sina viktigaste artiklar i boken The location of Culture. I boken utvecklar Bhabha idéer om termerna mimikry och hybriditet.52Jag förklarar termerna på sidan 16.
Gayatri Chakravorty Spivak (1942) skrev essän ‘Can the subaltern speak’(1994). I essän påstår Spivak att politiska eliter hindra ’the subaltern’ att skriva ohindrad och fritt.53 Frantz Fanon var författare av Peau noire, masques blancs (1952, Svart hud, vita masker, 1997). Fanon skrev om det förödande inflytandet den franska kolonisationen hade på befolkningsgrupper.54Den postkoloniala teorin blev senare utvecklad av tre australiska forskare Bill Ascroft, Gareth Griffiths och Helen Tiffin. De skrev The Empire Writes Back som utkom 1989. Boken handlar om som Ascroft, Griffiths och Tiffin skriver i introduktionen ’[…] with writing by those peoples formerly colonized by Britain’.55Ascroft, Griffiths och Tiffin använder termen postkolonial för hela processen från kolonisationen till och med nuförtiden (se även sidan 17).56
De postkoloniala studierna blev bearbetade av forskare i nordiska litteraturen. Enligt Eila Rantonen och Matti Savolinen i kapitlet Postcolonial and ethnic studies in the context of
Nordic minority literatures i Litteraturens gränsland (2002) blev nordiska länder mestadels
obehandlat i postkoloniala studier. Dock intresserade Danmark och Sverige sig inte bara för Västindien utan också för grannländerna Norge och Finland. De nordiska länderna
dominerade minoriteter som samerna och invånare av Färöarna.57
Nederländska forskare i ämnet är Henk van der Liet och Astrid Surmatz. De skrev
inledningen till temanumret om postkolonialism och nordisk litteratur i Tijdschrift voor de
Skandinavistik (2004). De påstår att den postkoloniala teorin ger skäl för en återläsning av
nordisk litteratur.58
51‘Like Said, Bhabha has become one of the leading voices in postcolonialsm since the early 1980’s’: McLeod,
J., Beginning Postcolonialsm, 2000, Manchester: Manchester University Press, s. 51.
52Hauge, i: Fibiger, 2001, s. 374. 53
Beller, M., Leerssen, J., Imagology, the cultural construction and literary representation of national
characters, a critical survey, Amsterdam – New York: Rodopi B.V., 2007, s. 401.
54Mcleod, 2000, ss. 19-20.
55Ashcroft, B., Griffiths, G., Tiffin, H., The Empire Writes Back, Theory and practice in post-colonial
literatures, 2002, second edition, London, New York: Routlegde, s. 1.
56Ibidem, s. 2.
57Rantonen, E., Savolainen, M., ’Postcolonial and ethnic studies in the context of Nordic minority literatures’ i:
Gröndahl, 2002, s. 71. 58
Kan man betrakta den finlandssvenska minoriteten ur postkolonialt perspektiv? Den postkoloniala teorin uppdelas i tre termer, nämligen mimikry, ambivalens och
hybriditet.59Mimikry innebär att en minoritet tar över egenskap av majoriteten, till exempel språk och kultur. Minoriteten känner sig mindervärdig gentemot majoriteten och skäms för sin kultur. Som Wolf-Knuts skriver i Migration, minorities, compensation (2001) skäms
finlandssvenskarna ibland för deras överklassbakgrund.60Ur mimikry uppstod ambivalens. Ambivalens innebär samtidigt attraktion till och motstånd mod majoriteten. Å ena sidan tar minoriteten över några egenskaper av majoriteten och å andra sidan vill de behålla en egen identitet. Slutligen kan ambivalensen leda till hybriditet och bildning av en ny kultur med egenskaper av såväl minoriteten och majoriteten.
Om man antar att de skäms för deras bakgrund som Wolf-Knuts påpekar kan man säga att den tillhör termen mimikry. Skillnader är att finlandssvenskarna inte övertog språk och kultur från majoriteten. På grund av deras historia blir finlandssvenskarna felaktig betraktade som en överklass som håller sig undan för det hela. Ur detta påstående visar sig inte att de känner sig mindervärdiga emot majoriteten. Finlandsvenskarna talar bara finska när de lever ett så kallade dubbelliv varvid de talar svenska hemma och finska utomhus. I allmänheten behåller de sitt egna språk och det finns institutioner som SLS som bevakar deras finlandsvenska kultur. På grund av det dubbellivet varvid de dels tar över livsstilen av majoriteten kan de och betraktar jag dem till termen ambivalens.
Under tiden syns en förminskning av de finlandsvenskarna. Ett av skälen är att de gifter sig med en finskspråkig partner. Deras barn talar oftast bara finska. Denna generation kan betraktas som en blandning mellan finländare och finlandsvenskarna. Den nya
generationen kan för detta skäl tillhöra termen hybriditet. Troligtvis kan de även betraktas som finländare därför att de tar över de flesta egenskap av den finska kulturen.
Sammanfattande har den finska majoriteten inflytande på den finlandssvenska minoriteten. Det syns ett slags blandning mellan kulturerna.
I nästa kapitel diskuterar jag om litteratur skriven av finlandssvenskarna betraktas som en postkolonial eller som en postnationell litteratur. I nästa kapitel förklarar jag även vad jag förstår med termen postnationell.
orientering’ i: TijdSchrift voor Skaninavistiek, Vol 25, (2004), nr.2 via:
http://dpc.uba.uva.nl/tvs/vol25/nr02/art01, rådfrågad, 13 mars 2011.
59Ibidem, s. 4; McLeod, 2000, s. 52, 219. 60
Den postkoloniala eller postnationella litteraturen
Som postkolonial litteratur i norden tillhör i allmänheten litteratur ur Färöarna och Grönland, kvensk och samisk litteratur.61Hauge räknar i kapitlet Postkolonialme i Litteraturens tilgange (2001) till denna grupp också litteratur ur Norge och Finland. Hauge förklarar att forskarna Ascroft, Griffiths och Tiffin, som undersökte relationen mellan periferi och centrum, gör ingen skillnad mellan termer kolonial och postkolonial. De använder bara termen
postkolonial. Enligt dem innebär denna term hela processen från kolonisationen till och med nuförtiden. De räknar bland andra afrikansk, karibisk och indisk litteratur till postkolonial litteratur.62De räknar även amerikansk litteratur till den postkoloniala litteraturen och enligt Hauge i samma ande den norska och den finska litteraturen. Hauge förklarar att i Norge efter systemskiftet år 1884 en ny generation av kulturradikaler uppväxte som uppstod mot styrelsen av den koloniala statsförvaltningen.63Norge dominerades växlande av Danmark och Sverige. Denna dominans hade mycket inflytande på till exempel det norska språket, så är bokmål påverkad av danska.64Jag håller med att räkna den norska och den finska litteraturen till den postkoloniala litteraturen därför att dessa länder och deras litteratur blev dominerade och påverkad av grannländerna Danmark, Sverige och Ryssland. Hauge betonar att detta
inflytande kan också gäller tvärtom. Enligt Hauge gäller det i hög grad för norsk litteratur av Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) som påverkade den danska litteraturen.65
Samisk och kvensk litteratur ur Norge, Finland och Sverige räknar jag även till den
postkoloniala litteraturen. Jag vill påpeka att situationen för finlandssvenskarna är annorlunda än för andra minoriteter.
Om man tittar närmare till relationen mellan kolonialism och postkolonialism måste man iaktta att svenskarna och sedan finlandsvenskarna i Finland inte tillhörde minoriteten utan majoriteten. Finländare var befolkningsgruppen som var dominerade av Sverige och sedan Ryssland.
Omkring sekelskifte 1800-1900 förändrades situationen och blev finlandssvenskarna en minoritet och deras litteratur en minoritetslitteratur. Som Hauge påpekade i Litteraturens
61Hauge, i: Fibiger et al, 2001, s. 370. 62Ascroft et al, 2002, s. 2.
63’I Norge talar man om, at den ny generation af kulturradikale, der voksede op i tiden efter systemskiftet i 1884
var postkoloniale, idet de gjorde oprør mod det koloniale embedsmandsstyre’: Hauge, i Fibiger et al, 2001, s. 376.
64I Norge talar man nuförtiden såväl bokmål som nynorsk. Ivar Aasen (1813-1896) utvecklade nynorsk som
reaktion på det på danska liknade bokmål.
65
tilgange (2001) och Mcleod skriver i Beginning Postcolonialisme (2000) är det inte rätt att
anta att kolonialism slutar när en koloni blir en självständig stat.66För Finland betydde det inte att kolonialism slutade när Finland blev självständig år 1917. Det fanns fortfarande inflytande av Ryssland. Även efter andra världskriget fanns en rysk militär bas i Porkolla.67 För finlandssvenskarna betydde det inte att kolonialism började på samma tidpunkt när den slutade i Finland, det fanns ingen kolonialism, det fanns en samlevnad av en majoritet och en minoritet, med samma rättighet. Trots detta blir de betraktade som en kulturell minoritet.
Kan man betrakta finlandssvenskarnas litteratur som postkolonial? Vad förstår man med postkolonial litteratur? Forskare som Hauge och McLeod påpekar att termen postkolonial inte är densamma som ’efter kolonialism’. Man kan inte så lätt glömma bort inflytandet av kolonisatören. Termen postkolonialism innehåller samtidigt det förflutna och en förändring.68 McLeod definierar postkolonialistiska texter som texter skrivna av författare i länder som var koloniserade, texter skrivna av författare (eller ättlingar) som emigrerade ur länder som var koloniserade, texter skrivna under perioden av kolonisationen som handlar såväl om upplevelser under kolonisationen och texter som inte handlar om detta ämne.69
Om man antar att finlandssvenskarna inte blev dominerade av Finland och att det inte fanns en underlydande – kolonisatör relation är det inte rättvist att kalla deras litteratur postkolonial. Trots att finländare och finlandssvenskarna har samma juridiska position i Finland finns en skillnad. De blir inte lika uppskattade.
Termen postkolonial passar enligt jag på grund av kännetecknen inte helt bra ihop med den finlandssvenska litteraturen. Jag vill hellre släppa termen och gärna använda termen minoritetslitteratur i kombination med en term som fokuserar mer på en minoritetslitteratur som råkar i knipa. En term som Hauge nämner i Litteraturens tilgange (2001) är
postnationell.70Han använder termen i sammanhang med den danska litteraturen. Jag tycker att denna term passar även bättre ihop med den finlandssvenska litteraturen därför att denna litteratur blev betraktade som en minoritetslitteratur under nationalstriden i Finland och nu, efter nationalism, kämpar för en egen position.
Jag vill tillfoga att termen postnationell analog med termen postkolonial inte är densamma som ’efter nationalism’. Postnationell betyder också en ständig inflytande av majoriteten och
66’It is by no means safe to asume that colonialism conveniently stops when a colony formally achieves its
independence’: McLeod, 2000, s. 32.
67
Laverly, 2006, s. 91 och s. 137.
68’So, the term ‘postcolonialism’ is not the same as ‘after colonialsm’ […] Rather, ‘postcolonialism’ reconises
both historical continuity and change’: Mcleod, 2000, s. 33.
69Ibidem, s. 33. 70
förändring av minoriteten. Just nu kommer finlandssvenskarna till insikten att den formar en minoritet som kämpar för att överleva.
Före nationalstriden fanns inte en tydlig skillnad mellan den finska och
finlandssvenska litteraturen utan språket den var skriven i. Såväl den finskspråkiga och den svenskspråkiga litteraturen betraktades som finsk litteratur. Författare som Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) och Zacharias Topelius (1818-1898) betraktades som finska författare som skrev på svenska. Under nationalstriden blev kontrasten mellan fennomani och
svekomani betonad och svenskspråkiga och den svenskspråkiga litteraturen plötsligt en kulturell minoritet och minoritetslitteratur. Minoriteten var tvungen att strida för
uppmärksamhet så att den skulle behålla sin position och inte skulle dö ut (se även kapitlet
Den finlandssvenska litteraturen sidan 21).
Jag tycker att termen postnationell och postkolonial litteratur har många
överenskommelser. Skillnaden är att det saknas elementet kolonisatör i den första termen. Ett element av den postkoloniala litteraturen är att den ofta är skriven i språket av förre kolonisatören. Detta element saknas i den finlandssvenska litteraturen. Den är ju skriven på svenska, språket av den förra kolonisatören av Finland. Den är inte skriven på finska, som skulle vara logisk om det skulle vara en postkolonial litteratur med Finland som kolonisatör. Det finns samma element i både den finlandssvenska och den postkoloniala litteraturen. I båda litteraturer finns berättelser om dominans, om förhållandet mellan minoritet och
majoritet. Det finns en blandning av två kulturer i båda litteraturer. Dessa litteraturer befinner sig på ett så kallade ’contact zone’ och kan uppfattas som en transkulturell litteratur. Termen utvecklades av Mary Louise Pratt i Imperial Eyes: Travel Writing and Transculturation (2008) för att beskriva:
’social spaces where disparate cultures meet, clash and grapple with each other, often in highly asymmetrical relations of dominace and subordinationlike colonialism, slavery or their aftermaths as they lived out across the globe today’.71
Som Rantonen och Savolainen skriver i kapitlet Postcolonial and ethnic studies in the context
of Nordic minority literatures i Litteraturens gränsland (2002) erbjuder postkoloniala och
etniska studier nya sätt för att analysera nationala och kulturella minoriteter.72De påpekar att det är möjligt att med dessa studier besinna om de gamla idéerna om Nordic identitet.
Postkolonial teori baserar sig framför allt på stormakten som England och Frankrike. Norden
71Pratt, M. L., Imperial Eyes, Travel Writing and Transculturation, 2008, second edition, New York, Routledge,
second edition, s. 7.
72
befinner sig mer i periferin och det blir därför kanske glömd att de Skandinaviska länderna som Sverige och Danmark omväxlande dominerade varandra.73
Rantonen och Savolainen anger att termen postkolonial kan vara problematisk därför att det är begränsad till studier som omfattar litteraturer som har befriat sig från kolonialism och man glömmer att inflytandet av kolonisatören fortfarande finns efter kolonialism. Postkolonial analys är framför allt tillämpig när man studerar litteraturen av ursprungsbefolkningen men också för regional litteratur eller provinsiell litteratur.74Enligt Ratonen och Savolainen finns i Norden motsatsen mellan nationell och regional i litteraturen av Inuit, Kven, Tornedalen, Samer och Romer. De nämner även Färöarna och Finland men glömmer finlandssvenskarna.75
73Ibidem. 74Ibidem, s. 76. 75
Den finlandssvenska litteraturen
Idag finns omkring 300 000 människor som har svenska som modersmål i Finland. Vad är finlandssvensk litteratur? Enligt Merete Mazzarella i Litteraturens gränsland (2002) är det enklaste svaret att finlandsvensk litteratur är skriven på svenska i Finland.76Som Mazzarella påpekar räcker denna definition inte. Hon diskuterar att om man utgör från denna definition skulle Runeberg och Topelius också betraktas som finlandssvenskar trots att de betraktade sig själva som finländare som skrev på svenska. Man borde iaktta att svenska under den tiden var bildningens språk i Finland.77
Man kan undra när den svenskspråkiga litteraturen blev finlandssvensk. Denna term började inte användas förrän på 1910-1920-talet. ’Man kan säga att det var på 1880-talet som den finlandsvenska identiteten uppstod eftersom det var då den svenskspråkiga befolkningen konfronterades med insikten att de utgjorde en språklig och kulturell minoritet’.78
Situationen där finlandssvenskarna befann sig i var en situation att överleva, att behålla deras språk, kultur och litteratur.
Den finska litteraturen vann alltmer berömmelse med författare som Aleksis Kivi (1834-1872, Sju Bröder 1919), Minna Canth (1844-1897, Arbetarens hustru, 1886) och Juhani Aho (1861-1921, Järnvägen 1884). Enligt Mazzarella var den tiden ’ K.A. Tavastjerna (1860-1898) det enda betydande namnet på svenskspråkigt håll – förutom den åldrande Topelius’.79Den finlandssvenska lyriken hade stora namn med Johan Ludvig Runeberg och Edith Södergran.80Tavastjerna använde klaustrofobitemat som fanns ofta i prosalitteratur, ’alltså upplevelsen av den finlandsvenska världen – i första hand då den finlandsvenska borgerliga världen – som olidligt trång’.81Som symboler för denna klaustrofobi nämns ’småstaden som symboliserar instängdhet och konvenans och låsta hierarkier och där
Mazzarella skriver att den finlandssvenska litteraturen har följande kännetecken:
- Att den finlandsvenska litteraturen är provinsiell i dubbel mening – det vill säga provinsiell i förhållande både till rikssvensk och till finsk litteratur.
- Att den är en utpräglad medelklasslitteratur – det vill säga skriven av medelklassförfattare utifrån ett övervägande borgerligt perspektiv.
- Att den har sin styrka i lyriken medan prosan ”med få undantag blivit starkt miljöbunden, låst vid nationella och regionala motiv”.83
Enligt Mazzarella är denna karakterisering inte rättvis. Hon undrar varför sen länge finlandsvenska litteratur hade sin styrka i lyriken med Runeberg och Södergran som rollförebilder för unga författare. Hon påpekar att lyrik i högre grad än prosa är metaspråk, språk om språk. Hon påstår att den realistiska, samtidsskildrande romanen har varit svår för finlandssvenskar att skriva.84
Tycker nuförtiden finlandssvenska författare att det finns skillnaden mellan att skriva på finska eller att skriva på svenska?
I Leva Skrivande (1998), en bok skriven av finlandssvenska författare sammanställd av Monika Fagerholm, diskuterar Mia Björnberg-Enckell (1963, redaktör och författaren av romanen Morgon vid räcke (1995)) och Markus Nummi (1959, filmmakare, debuterade 1994) om det finska och svenska språket.
Mia Björnberg-Enckell svarar på frågan av Markus Nummi om hon skriver på finska eller på svenska att hon ’har anteckningar på båda språken [och att] det finns en helt markant skillnad som har att göra med temperament, uttryck och ämne’.85Hon upplever att hon har olika relation till olika språk, man känner olika saker på olika språk. Enligt Björnberg-Enckell är det en begränsning att hålla sig till ett språk. Men hon förstår också att människor har sina gränser, och att det är svårt att hålla språken så i trim att man skulle kunna ha flera på gång samtidigt.86
Enligt Markus Nummi, som försökte att skriva på svenska, var det en positiv begränsning, när man använder ett språk som man inte behärskar. Man hittar inte alla tankbara ord som när
83
Ibidem, s. 226.
84Ibidem.
85Fagerholm, M. (red), Leva skrivande, Finlandssvenska författare samtalar , 1998, Porvoo: Söderströms & C:o
Förlags Ab, s. 211.
86
man använder sitt modersmål. Det blir ett slags spel med ord, orden ledar vägen och man hamnar dit orden.87
Björnberg-Enckell tycker att språket inverkar på vilka historier man berättar. Hon svarar att om man skulle till exempel göra en film på engelska skulle det bli en helt annan film. Jag upplevde samma känsla när jag såg ett avsnitt av Henning Mankells teveserie Wallander på engelska. Visst fanns olika skådespelare som påverkar denna känsla men trots dessa
skådespelare tyckte jag att den engelska serien inte kunde återge den svenska melankolin. Björnberg-Enckell njuter av att använda olika språk. Hon tycker att språken i sig ger så mycket ifråga om ett annat sätt att se på världen. Hon tycker att det är det tragiska med
bokpärmar är att de kräver ett språk. Det är bara ett språk som ryms mellan pärmarna och man måste välja vilket. Man kan inte leva i en värld där det finns flera språk, så som i vardagen.88 Nummi svarar att det går kommersiellt inte att skriva en bok som skulle vara hälften på finska och hälften på svenska, även om det är vardag i Helsingfors. Men det kunde vara intressant. Man kunde kanske ge ut boken själv.
Ett sätt att se på ett språk – eller språket i allmänhet - är att det begränsar: språkets gränser är världens gränser. Men Markus tycker inte att det nödvändigtvis är så, eftersom språket också är gränslöst, eller ”ääretön” – oändligt.89
Till sist vill jag citera Björnberg-Enckells ord ’om man skriver försöker man att beskriva en tillvaro och det skulle vara en hel annan tillvaro om man skulle skriva det på ett annat
språk’.90Det överensstämmer med vad Eino Leino (1878-1926) tyckte vid slutet av 1800-talet som jag vill skriva mer om i kapitlet Finlandssvensk litteraturöversikt sidan 27.
Enligt Mazzarella i Litteraturens gränsland (2002) finns bland finlandssvenskarna ’en stark önskan om ett slags sociologiskt heltäckande bild: helsingforsare och österbottningar, akademiker och småbrukare ska finnas i litteraturen med samma frekvens som i
verkligheten’.91Finns denna bild fortfarande i böcker skriven av finlandssvenska författare? Finns motsatsen mellan de så kallade bygdesvenskarna och kultursvenskar?
Med bygdesvenskar menar Mazzarella finlandssvenskarna som har jordbrukarrötter och är bosatta i regionerna och endast är enspråkiga och med kultursvenskarna menar hon
finlandssvenskarna som är akademiskt bildade storstadsbor som ofta är tvåspråkiga.92
Enligt Mazzarella har bygdesvenskar:
tenderat att betona etniciteten, rötterna ’den svenska jorden, decentraliseringen som ideal medan kultursvenskheten snarare har betonat en rörlig kosmopolitism, 1970-talet innebar en betydande och ideologiskt medveten bredding och demokratisering av vår litteratur: det ter sig rimligt att säga att den på 1970-talet upphörde att vara en medelklasslitteratur.93
Enligt T. Warburton i boken Finlandsvensk litteratur 1898-1948 som utkom 1951 är den finlandssvenska litteraturen i dubbel mening provinsiell:
Dels lever dem som en för mer än hundra år sedan utvuxen gren av sitt svenska stamträd, som en svensk litteratur på utländsk botten. Dels är den ett landskap bland flera andra i Finlands kulturliv, nära sammanbundet med dem av mer än blott de geografiska gränserna, men avskilt från dem av mer än blott de språkliga. Den starka nationalmedvetande som har vuxit och drivits fram inom den svenska folkgruppen i Finland har i stor utsträckning färgat dess moderna diktning med en regionalism som är knuten både till språk och geografiskt läge.94
1984 utkom en ny upplaga om Finlandsvensk litteratur. I denna upplaga finns samma påstående.
I kapitlet Vad är finlandssvensk litteratur? I Litteraturens gränsland (2002) diskuterar Mazzarella om några intressanta problem. Hon undrar om finlandssvenska författare vill göra ett gott intryck eller om de inte ville förstärka de fördomar om finlandssvenskarna som dekadent överklass. Hon skriver att finlandssvenska författare ofta väljer en självbiografisk form och undrar om den samhällige verkligheten i dagens Finland är svår att skildra på svenska. Som sagt tidigare lever finlandssvenskarna ett slags dubbelliv när man pratar finska på jobbet och svenska hemma och det kan vara svårt att översätta specifika uttryck och slang. Hon undrar om finlandssvenskarna har en anledning till nostalgi, om man längtar efter den förflutna svenska dominansen. Hon undrar om den finlandssvenska litteraturen är fortfarande provinsiell. Hennes sista fundering är huruvida den finlandssvenska litteraturen kommer att dö ut.95
Jag tycker att Mazzarellas funderingar förtjänar närmare undersökning i dagens finlandsvensk litteratur. Mer om metoden och korpus finns på sidorna 30-33.
93Ibidem, s. 227.
94Warburton, Th., Finlandsvensk litteratur 1898-1948, 1951, Helsingfors: J. Simelii Arvingars Boktryckeri AB,
s. 9.
95
Finlandssvensk litteraturöversikt
Som de främsta svenskspråkiga författarna från Finland betraktar man Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), Zacharias Topelius (1818-1898), Edith Södergran (1892-1923) och Tove Jansson (1914-2001). Trots att alla är författare från Finland brukar man betrakta Runeberg och Topelius som finsk författare medan Edith Södergran och Tove Jansson betraktas som finlandssvensk författare. Vad förorsakade denna skillnad mellan finska och finlandssvenska författare? För att förklara skillnaden går jag tillbaka i tiden och beskriver jag utvecklingen av den finska och svenska litteraturen i Finland.
Den första skrivna litteraturen av Finland bestod framför allt av anliga texter. Texterna var mestadels skrivna på latin. Under medeltiden började man skriva på finska och på följd av den svenska överhärskningen också på svenska. Enligt Lili Ahonen i Van zanger tot schrijver,
Finse literatuur (1991) började den svenskspråkiga litteraturen i Finland med Jöns Buddes (ca
1437-1491) översättningen av bibelböcker och renässanstexter medan den finskspråkiga litteraturen fick en stor impuls med Mikael Agricolas (ca 1510-1557) ABC-kirja (ca 1527-1543). Därefter utkom Agricolas bönbok år 1544 och år 1548 en översättning av det Nya Testamentet på finska.96Genom grundning av ett universitet i Åbo (1640, Turku) och användning av tryckpressen några år senare hamnade den andliga litteraturen alltmer i skymundan. Det använda språket på universitetet var svenska och därmed blev den finskspråkiga litteraturen i skuggan av den svenskspråkiga litteraturen. Som viktigaste representant av den finskspråkiga litteraturen under 1600-talet betraktas Juhana Cajanus (1655-1681). Under den tiden skrevs doktorsavhandlingar på svenska, grekiska, latin och ibland hebreiska. Författare reste mellan Finland och Sverige utan att de erfor
nationalitetsproblem.97Ahonen visar här på en intressant punkt. Jag uppfattar det att man under den tiden inte gjorde skillnad mellan finskspråkiga eller svenskspråkiga författare i Finland. Alla var representanter av det dåvarande Finland.
1700-talet var en lugn period för den finska litteraturen på följd av den ryska ockupationen (1713-1721). Denna ockupation hade stort inflytande på Finland. Med
ockupationen närmade sig slutet av den svenska expansionen.98Efter freden av Uusikaupunki år 1721 avstod Finland landet till Ryssland.99Många finska soldater behandlades illa eller
96
Ahonen, 1991, ss. 13-14.
97Ibidem, s.16.
98Under 1700-talet ockuperade Ryssland Finland flera gånger. Finland avstod mer och mer land till Ryssland
och blev 1809 en storfurstendom av Ryssland.
99
avled under ryska ockupationen. Det finska folket förlorade förtroendet i den svenska kungen. Från och med den tiden syns en början av den finska nationalstriden och i litteraturen speglas den tidens åsikter. Daniel Juslenius (1676-1752) var den första som betraktas som en talesman för det finska språket. Han skrev ordboken Suomalaisen Sana Lugun Coetus (1745). Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) stod i medelpunkten av det finska kulturellivet och grundade Aurorasällskapet 1770.100Påfallande är att till de författarna som stred för den finska frågan hörde också de svenskspråkiga författarna. Trots att det fanns under 1700-talet en början av den finska nationalstriden syns fortfarande en blandning mellan de finskspråkiga och de svenskspråkiga som stred för samma angelägenhet. Denna strid hade också en baksida
nämligen att skillnader mellan de finskspråkiga och de svenskspråkiga blev synbara. Slutligen utvecklade detta till en motsats mellan fennomani och svekomani.
Den fortfarande närvarande samhörigheten varade under 1700-talet och 1800-talet. Den svenskspråkiga litteraturen utvecklade sig dock bättre än den finskspråkiga litteraturen.101 Kända författare från 1800-talet som skrev på svenska var Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) och Zacharias Topelius (1818-1898). Elias Lönnrot (1802-1884) och Johan Vilhelm Snellman (1806-1881) skrev både på svenska och på finska. Den finskspråkiga litteraturen utvecklade sig omkring 1860-talet med den mest kända författaren Alexis Kivi (1834-1872) och senare Minna Canth (1844-1897) och Juhani Aho (1861-1921). Alla författare betraktades som finska författare och det var oberoende av vilket språk dem använde. Dock tycker jag att hädanefter syns en brytning i samhörighetskänslan mellan finskspråkiga och svenskspråkiga författare. Denna brytning började med Johan Vilhelm Snellman. Han var föreståndaren av en nationallitteratur i Finland. Han tyckte att en national kultur inte hade betydelse utan en national anda och grunden till denna ande skulle vara ett nationalt språk och en litteratur skriven på detta språk.102
I Litteraturblad hade Snellman år 1848 förklarat att den svenska litteraturen i Finland tillhörde en ”utländsk” nation, dömd att inom kort försvinna inför framväxten av den nya, verkliga finska nationallitteraturen.103
100Ahonen, 1991, ss. 18-20.
101Se även s 9, påståendet av Anders Nilsson.
102’Johan Vilhelm Snellman (1806-1881) […] believed that a national culture was meaningless without a
conscious national spirit and that the basis of that national spirit was the national language and a literature written in that language’: Branch, M., ‘Finnish language literature, from cultural to political nationalism’ i: Schoolfield, G. C. (ed), A History of Finlands Literature, 1998, Lincoln: University of Nebraska Press, s. 31.
103Knapas, R., ’J.V. Snellman och nationallitteraturen’ i: Wrede, J., Finlandssvenska litteraturhistoria, Första
Rainer Knapas påpekar i kapitlet J.V. Snellman och nationallitteraturen i Finlandssvenska
litteraturhistoria (1999) att Snellman ’trots språket, räknats till landets finska
nationallitteratur’.104
Efter modernism och till följd av den finska nationalstriden blev de svenskspråkiga författarna inte längre betraktade som finska författare utom som finlandssvenska författare. Författaren Eino Leino (1878-1926) som funderade om poesi, observerade att poesi skriven på svenska inte återgav Finlands själ utom den skandinaviska själen.105Leino skrev bland annat patriotiska dikter på finska. Han tyckte att det finska språket återgav den finska själen.
Författare själv började fundera om vilket språk tillhörde den finska själen och därmed var en brytning oundviklig. De svenskspråkiga författarna började skriva i en modern skrivstil som expressionism, dadaism och futurism och därmed främjade de sig från de finskspråkiga författarna. En av de moderna svenskspråkiga författarna var Edith Södergran (1892-1923). Tillsammans med författarna som Elmer Diktonius (1896-1961), Gunnar Björling (1887-1960), Rabbe Enckell (1903-1974) och Hagar Olsson (1893-1978) utgav hon tidskrifterna Ultra (1922) och Quosego (1928-1929).106De finskspråkiga författarna började senare skriva på ett modernt sätt och organiserade sig som Tulenkantajat.107
Mazzarella skriver i Litteraturens gränsland (2002) att man använde termen finlandssvensk inte förrän på 1910-1920-talet och att man först på 1880-talet blev konfronterad med insikten att de finlandssvenskarna utgjorde en språklig och kulturell minoritet.108Under 1910-1920 talet var man medveten om denna insikt men jag tycker att utgångspunkten fanns redan under 1700-talet efter den ryska ockupationen då den finska nationalstriden vaknade.109
Bengt Holmqvist indelar i Modern finlandssvensk litteratur (1951) den svenskspråkiga litteraturen i Finland i tre perioder: ’den svenska (före 1809), den finlandssvenska (före 1890-1900) och den nationellt finlandssvenska’.110Nuförtiden kan man kanske tillfoga den
moderna finlandssvenska litteraturen eller postnationella litteraturen.
Enligt Thomas Warburton i Åttio år finlandssvensk litteratur (1988)’[har] den finlandsvenska litteraturen varken blivit stor eller särskilt märklig […]. Inte heller har den visat några tecken till att dö ut’.111
104Ibidem, s. 287.
105Nilsson, i: Broomans, 2010, s. 138. 106Ahonen, 1991, s. 45.
107
Tulenkantajat betyder bokstavligen fyrbärare.
108Mazzarella, i: Gröndahl, 2002, s. 225. 109Se även s. 8.
110Holmqvist, B., Modern finlandssvensk litteratur, 1951, Stockholm: Natur och Kultur, s. 11. 111
Den finlandssvenska litteraturen var från början framför allt dominerad av lyriken och senare fanns alltmer prosa. I detta kapitel vill jag bara nämna några av de mest kända författare. För en utsträckt beskrivning av finlandssvensk litteratur vill jag gärna hänvisa till Thomas Warburtons och Bengt Holmqvist litteraturöversikter.
En av författarna vems namn nämns i samband med finlandssvenska författare är Karl August Tavaststjerna (1860-1898). Han skrev framför allt dikter med klaustrofobi som tema och om frihetslängtan. ’Ge mig ett språk och giv mig ett land, giv mig att älska älskade band, giv mig en krets till vilken jag hör, giv mig ett mål att stupa för’.112
Som sagt tidigare råkade den finlandssvenska litteraturen på grund av nationalstriden i Finland alltmer i knipa. Författare blev så att säga författare utan hemland. De tillhörde inte Finland och inte Sverige. I dåvarande litteraturen finns en blandning av svenska och finska element. Arvid Mörne (1876-1976) och Bertil Gripenberg (1878-1947) var två författare som var motpoler. Mörne debuterade med diktsamlingen Rytm och Rim 1899. I Mörnes dikter och böcker framträdde element som betraktas som typisk svenska. Element som skärgården och havet.113Gripenberg skrev mer om det finska landskapet. Han debuterade med Dikter 1903. Trots att Gripenberg var en finlandssvensk författare var han engagerad med Finland och finländare.114
Edith Södergran (1892-1923) och Hagar Olsson (1893-1978) betraktas mer som moderna diktare. Södergran skrev om erotik, natur och använde djärvt ordspråk. Hon debuterade 1916 med Dikter. I dikten Vierge moderne blir mannen omskriven som ett hinder för kvinnan. 1925 utkom Landet som icke är som hade religion som huvudtema. Ämnen hon skrev om som skilde sig från Runebergs folkpoesi blev kritiserade.
Södergran skrev många brev till Hagar Olsson som publicerade dessa efter Södergrans död (Ediths brev, 1955). Dessutom skrev Olsson en diktsamling Ny generation (1925). Södergran och Olsson formade en ny generation diktare som stod för andlig frihet eller expressionism. De ville bringa modernism till Finland.115
De svenskspråkiga diktarna skrev utom om dessa moderna ämnen också om storstaden medan de finskspråkiga författarna skrev mer om natur och deras letande efter en egen identitet. Efter andra världskriget framträdde en författare som blev känd för sina Muminböcker: Tove Jansson (1914-2001). Böckerna om Muminvärlden blev en stor succé och blev översatta till olika språk. I Finland finns även en muminvärld i Nådendal. Dessa Muminböcker handlar om
112Holmqvist, 1951, s. 11. 113Warburton, 1984, ss. 30-44. 114Ibidem, ss. 61-70.
115
en familjegemenskap och om en liten och homogen grupp av varelser. Alla lever tätt i en ömsom vänlig och ömsom hotfull gemenskap.116
Utom Muminböckerna skrev Jansson bland andra novellsamlingen Lyssnerskan (1971), romanerna Sommarboken (1972) och Solstaden (1974). Den sista handlar om ålderdom och bristen på kontakt.117
En samtida av Tove Jansson är Bo Carpelan (1926). Han debuterade 1945 med dikterna Som
en dunkel värme. Under lektionen Svensk litteratur behandlade vi prosastycken Jag mindes att jag drömde. Detta stycke blandar barndomsfantasier med nostalgi, parodi och mörkt
humor.118
Nuförtiden finns alltmer prosaförfattare som Monika Fagerholm och Kjell Westö. Mer om dem och deras litteratur finns på sidorna 34-37.
116Ibidem, s. 360. 117Ibidem, ss. 363-364. 118
Metod och korpus
I detta kapitel behandlar jag metoden och korpusen som jag använder för min undersökning. I denna master uppsats undersöker jag litteratur skriven av moderna finlandssvenska författare Monika Fagerholm och Kjell Westö. På grund av min teoretiska undersök i kapitlen Den
finlandssvenska minoriteten ur postkolonialt perspektiv på sidorna 14-16 och Den
postkoloniala eller postnationella litteraturen på sidorna 17-20 om frågan om finlandssvensk
litteratur kan betraktas som postkolonial eller postnationell litteratur tycker jag att der är relevant att undersöka om det finns postkoloniala, eller postnationella, kännetecken i romaner av Fagerholm och Westö.
På grund av Mazzarellas påståenden i Litteraturens gränsland (2002) som jag behandlade i kapitel Den finlandssvenska litteraturen på sidorna 21-24 undersöker jag om Fagerholm och Westö fortfarande skriver om teman som klaustrofobin, nostalgin till den förfluten svenska dominansen och om motsatsen mellan de så kallade bygdesvenskarna och kultursvenskarna Mer om de undersökningsfrågorna finns härnedan.
Ett sätt för att undersöka litteratur är med hjälp av en innehållsanalys. Denna metod är tillämpig för att undersöka litteratur utifrån olika håll med hjälp av en observationsmodell. Observationsmodellen och hur den kom till finns på sidan 31.
I kapitlet Den postkoloniala eller postnationella litteraturen undersökte jag om den finlandssvenska litteraturen kan betraktas utifrån ett postkolonialt perspektiv.
Jag tycker att termen postkolonialt inte passar bra ihop med den finlandssvenska litteraturen eftersom den svenskspråkiga minoriteten i Finland inte blev koloniserad. Jag vill hellre använda termen som Hans Hauge använde, nämligen postnationell.
Trots denna skillnad i termer är det möjligt att hitta samma kännetecken i såväl postkolonial och postnationell litteratur. I dessa litteraturen kan hittas beskrivningar av dominansen och ibland finns användning av språket av majoriteten. Det finns kanske kulturblandning.
Mazzarella skriver i kapitlet Vad är finlandssvensk litteratur i Litteraturens gränsland (2002) om några funderingar som jag tycker är intressanta att undersöka.
om de finlandssvenska författarna skriver om denna uppdelning och om deras personager i romanerna representerar å ena sidan bygdesvenskarna och å andra sidan kultursvenskarna. Mazzarella fundera också huruvida den finlandssvenska litteraturen kommer att dö ut.
Min undersökningsfråga är: vad skriver moderna finlandssvenska författare om? Min undersök uppdelas i tre huvuddelar.
- För det första beskriver jag vad båda författare skriver om. Kan jag hitta efter läsning av korpusen ett huvudtema?
- För det andra undersöker jag korpusen med hjälp av en observationsmodell. Observationsmodellen består av sju delfrågor. De första fyra frågorna formulerade med hjälp av Mazzarellas påståenden och de sista tre frågorna formulerade jag med hjälp av teorin om postkoloniala eller postnationella litteratur. De sju delfrågorna är:
o Finns hänvisningar till motsatser mellan finsk och svensk, till exempel i beteende.
o Finns hänvisningar till motsatser mellan bygdesvenskar och kultursvenskar? o Finns hänvisningar till metaforen klaustrofobitemat?
o Finns hänvisningar till nostalgi, en längtan efter den förflutna svenska dominansen?
o Hur är förhållandet mellan finska och svenska? Är romanerna bara skrivna på svenska eller finns finska ord i dem.
o Finns hänvisningar till en förändring av mentaliteten av finlandssvenskarna: skäms de för svenskheten, förnekar de bakgrunden, behåller de en egen kultur? o Finns kulturblandning?
I kapitlen om teorin behandlade jag först den postkoloniala och postnationella litteraturen och sedan Mazzarellas påståenden. I observationsmodellen finns först frågorna formulerade med hjälp av Mazzarellas påståenden och sedan frågorna formulerade med hjälp av teorin om den postkoloniala och postnationella teorin. Jag indelade observationsmodellen på detta sätt därför att jag tycker att frågorna följer bättre på varandra i följd.
- För det tredje ger jag min syn på påståendet om den finlandsvenska litteraturen kommer att dö ut.
