Supplementary information

In document Cover Page The handle (Page 67-76)

I detta tema sammanställs faktorer som utgör risk för unga som kan leda till ungdomsbrottslighet. Riskfaktorer inom detta tema leder till att unga utvecklar riskbeteende som i senare skede leder till brottsliga handlingar.

Varje riskfaktor redovisas inom ett enskilt avsnitt.

5.2.1 Psykisk ohälsa och substansanvändning

McArdle m.fl. (2002) redogör för att psykisk ohälsa är en betydande problematik som har ökat hos västerländska ungdomar under de senaste åren. McArdle m.fl. (2002) studerar en grupp av elever i en skola som har identifierats av lärarna utifrån tecken på beteendestörningar. Resultat från studien visar att barn och ungdomar med psykisk ohälsa i större utsträckning hamnar i brottslighet. Koppling mellan psykisk ohälsa och kriminalitet beskrivs även i Hinsberger m.fl. (2016) studie. Det visas att deltagarna i studien bestående av gängmedlemmar har psykisk ohälsa i form av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) samt beteendeproblematik i form av aggression. Hinsberger m.fl. (2016) visar i resultat i studien att PTSD är vanligt förekommande hos gängmedlemmar i kriminella gäng. Mattson m.fl. (2020) gör en studie om unga (10 - 17 år) som befinner sig i riskzonen för brottslighet och skriver att undersökningen visar att 17,3 procent av deltagarna i studien påvisar tecken på psykiska störningar. 9,2 procent av deltagarna har uppgett att de har haft självmordstankar någon gång i livet.

Även Docherty m.fl. (2019) bekräftar i sin undersökning att unga lagöverträdare visar högre nivåer av psykisk ohälsa.

Användning av tobak, alkohol och droger visar sig vara hög bland ungdomar som är aktiva i kriminalitet enligt Docherty m.fl. (2019) som skriver att substansanvändning utsätter unga för olika risker. Utöver hälsorisker av alkohol och droganvändning, leder användning av substanser till att unga intar ett aggressiv beteende. Docherty m.fl. (2019) menar att ökat risktagande beteende hos unga som använder alkohol och droger leder till delaktighet i skadegörelse, stöld och våldsbrott i form av misshandel som i vissa fall leder till grova våldsbrott. Även Mattson m.fl. (2020) bekräftar att substansanvändning är en riskfaktor hos unga och vanligt förekommande hos en fjärdedel av unga lagöverträdare mellan åldrarna 10 - 17 år. Vidare beskriver Mattson m.fl. (2020) att substanser som ofta används bland unga

(10 - 17 år) är bland annat cigaretter, alkohol, marijuana och en variation av tyngre droger. Däremot har det visat sig vara svårt att hitta ett direkt samband mellan bruk av narkotika och involvering i kriminella gäng hos unga lagöverträdare menar Mattson m.fl. (2020).

5.2.2 Negativ kamratinflytande

Mattson m.fl. (2020) påpekar att tonåringar genomgår en period i tonåren där de formar sin identitet och tar avstånd från föräldrarna. Tonåringar spenderar mer tid med sina vänner och hittar andra förebilder än föräldrarna. I denna fas är kamraters inflytande hög och påverkar de ungas utveckling i stor utsträckning. Vidare hävdar Mattson m.fl. (2020) att kamraters involvering i brottslighet ökar risken för att ungdomar som inte är aktiva i brottsliga handlingar utvecklar riskbeteende som senare leder till brott. Att ha vänner som är involverade i brott ökar acceptansen för att själv begå brott. Dessutom understryker Mattson m.fl. (2020) med sin studie att unga som har kamrater som är involverade i ett kriminellt gäng, löper sex gånger större risk att själv involveras i våldsbrott i form av slagsmål, gängkonflikt och våldsbrott med skjutvapen. Enligt en enkätundersökning som utfördes av Mattson m.fl. (2020) visar att 19,9 procent av unga (10 - 17 år) med kamrater involverade i gängkriminalitet, kan tänka sig att använda vapen och 13,5 procent har tillgång till vapen via vänner och bekanta.

Slutligen menar Mattson m.fl. (2020) att det finns ett tydligt samband mellan låg föräldrakontroll och kamraters negativa inflytande hos ungdomar som är aktiva i gängbrottslighet. Även Merrin m.fl. (2020) lyfter upp kamratinflytande som en riskfaktor som ökar ungas benägenhet att begå brott tillsammans med sina kamrater. Vänner som återkommande arresteras för brott, eller vänner som identifieras som en del av ett kriminellt gäng är riskfaktor som hotar unga att utveckla en kriminell karriär. Merrin m.fl.

(2020) menar att kamrater som tidigare varit brottsaktiva uppmuntrar sina vänner att gå med i gäng samt begå brott.

5.2.3 Negativ familjepåverkan

Merrin m.fl. (2020) klargör i sin studie att även om stark familjeanknytning anses vara en skyddande faktor hos många, ger det motsatt effekt hos andra ungdomar. Stark familjeanknytning utgör skydd under förutsättningen att familjen lever under ordnade förhållande utan risk för våld och övergrepp.

Med detta hävdar Merrin m.fl. (2020) att unga som har upplevt våld och övergrepp i hemmet löper större risk att bli involverade i brottslighet. Unga vars pappa sitter i fängelse påverkas negativt av stark familjeanknytning och riskerar att själva hamna i brottslighet. Merrin m.fl. (2020) menar att unga med familjemedlemmar som är eller har varit i fängelse är i riskzon för att rekryteras av kriminella gäng och löper 68 procent högre risk att involveras i en organiserad brottslighet. Merrin m.fl. (2020) tillägger att även föräldrar eller familjemedlemmar som är aktiva i missbruk ökar risken för unga att själva hamna i missbruk eller kriminalitet. De La Rue m.fl. (2014) understryker vikten av familjens roll i ungas utveckling. Att ha syskon, kusiner eller familjemedlemmar inom kriminella gäng ökar risken för unga att gå med i kriminella gäng.

5.2.4 Skola och bostadsområde

Merrin m.fl. (2020) hävdar att socioekonomiska skillnader kan ha en viss effekt på ungas involvering i gäng. Kriminalitet och kriminella gäng är mer närvarande i resurssvaga stadsdelar. Stadsdelar med högre kriminell aktivitet utgör högre risk för unga att hamna i våldsamma brottshandlingar och för att delta i gäng aktiviteter. Merrin m.fl. (2020) förklarar att närvaro av kriminella gäng i resurssvaga stadsdelar gör att unga kommer i kontakt med kriminella gäng mycket lättare, och i vissa fall kan umgås med kamrater som har gått med i gäng. Merrin m.fl. (2020) menar att unga löper 30 procent större risk att rekryteras av kriminella gäng om kriminella gäng är närvarande i resurssvaga stadsdelar där ungdomarna bor.

Docherty m.fl. (2019) beskriver en liknande slutsats i sin studie och menar att i resurssvaga stadsdelar sker högre drogförsäljning än andra stadsdelar.

Denna drogförsäljning kopplas till närvaro av kriminella gäng i stadsdelen.

En del av gängmedlemmar som ofta består av unga pojkar ansvarar för försäljning av gängens narkotika. Unga som säljer narkotika bär vapen i mycket större utsträckning jämfört med unga som inte säljer narkotika.

Vidare menar Docherty m.fl. (2019) att innehav av vapen och bruk av narkotika medför ökad våldsbenägenhet hos unga. Därmed kan mycket av det våld som äger rum i resurssvaga områden förklaras med att fler unga kriminella som brukar narkotika och är utrustade med vapen befinner sig i området. En annan faktor som förklarar unga vapenbärande och deras

beteenden är att dessa unga ofta rör sig i farliga miljöer där sannolikheten att våld inträffar är högre. Därmed fungerar vapen som något av ett personskydd hos gängkriminella ungdomar (Docherty m.fl., 2019).

Merrin m.fl. (2020) lyfter fram att skolan kan vara en riskfaktor i ungas utveckling. Trots att skolan är en miljö för positiva inlärningar, kan det ge motsatt effekt i vissa avseenden. En del ungdomar utsätts för mobbning, trakasserier och våld i skolmiljön. Merrin m.fl. (2020) menar att skolmiljö kan i vissa avseende funktionera som en arena där riskbeteende och brottsliga handlingar normaliseras av kamrater. Utöver detta är det vanligt förekommande att unga som inte är involverad i gängkriminalitet möter unga som är involverad i gängkriminalitet i skolan. Föräldrakontroll som är en skyddsfaktor förlorar sin effekt när unga från kriminella gäng möter andra ungdomar i skolan. Merrin m.fl. (2020) hävdar att skolor med höga nivåer av mobbning, trakasserier och gäng närvaro bland eleverna förlorar sin ställning som skyddande faktor och snarare omvandlas till riskfaktor för många ungdomar.

5.2.5 Könsnormer och uppfostran

Mattson m.fl. (2020) påpekar att kunskapen om brottslighet hos tjejer är begränsade och att denna grupp hamnar i skymundan, då kunskapen om pojkar dominerar i den befintliga forskningen. Pojkar visar högre tendens att involveras i brottslighet och hamnar oftare i grova brott, medan flickor visar en långsam ökning av riskbeteende som upphör i senare tonåren. Mattson m.fl. (2020) betonar att Flickors involvering i grova brott är inte lika förekommande som pojkar. Riskfaktorer som ökar tjejers brottsutveckling skiljer sig till viss del från pojkar.

De La Rue m.fl. (2014) redogör för ett samband mellan flickors delaktighet i brott och tidigare historia av sexuella övergrepp och våld i familjen. Flickor som utsätts för övergrepp löper större risk att utveckla riskbeteende i tonåren. Flickor som unga lagöverträdare har tidigare upplevt olika former av misshandel, och rapporterar högre nivåer av aggression som förklaras med tidigare bakgrund av övergrepp i barndomen. Vidare beskriver De La Rue m.fl. (2014) att en del flickor som är aktiva i kriminella gäng har flytt eller har kastats ut ur hemmet och därmed betraktar gängmedlemskap som

en trygghet. Bakgrunden av erfarenhet av våld och sexuella övergrepp skapar längtan efter trygghet och självständighet hos flickor. Längtan efter trygghet resulterar i att flickor söker sig till kriminella gäng. Däremot indikerar inte detta att alla flickor i kriminella gäng har upplevt våld och sexuella övergrepp. De La Rue m.fl. (2014) menar att en del flickor ansluter sig till kriminella gäng i följd av att ha syskon, kusiner eller familjemedlemmar som är involverade i kriminella gäng.

5.2.6 Tidigare inblandning i rättssystemet

Beardslee m.fl. (2019) redogör i sin studie om unga lagöverträdare som har dömts för brott och varit involverade i ungdomsrättsväsendet. Studien visar att unga som har dömts för brott, besitter en större benägenhet att begå nya brott jämfört med unga som är lika brottsaktiva och aldrig dömts för brott.

Beardslee m.fl. (2019) konstaterar att gruppen av ungdomar som har varit med i ungdomsrättsväsendet och haft kontakt med sociala myndigheter begår nya brott, trots att syftet med kontakten med dessa myndigheter varit att motverka brottslighet. Unga som aldrig kommer i kontakt med sociala myndigheter och ungdomsrättsväsendet förblir lika brottsaktiva i ungdomsåldern men minskar sin brottslighet i vuxenåldern. Studien kommer fram till att unga har svårigheter med att sluta begå brott om de redan är involverade i ungdomsrättssystemet och är i belastningsregistret.

Beardslee m.fl. (2019) förklarar att unga som behandlas av sociala myndigheter och ungdomsrättsväsendet upplever behandlingen som kränkande och känner sig själva som stämplade, vilket minskar deras möjligheter att återgå till ett normalt liv med en brottsbakgrund.

5.2.7 Sammanfattning av riskfaktorer

Sammanfattningsvis visar studierna i detta avsnitt att negativa familjeaspekter som familjemedlemmars kriminalitet, våld och övergrepp i familjen ökar ungas benägenhet att hamna i brott. Att bo i stadsdelar där våld, drogförsäljning och kriminella gäng förekommer ökar risken att unga som bor i dessa område utvecklar kriminellt karriär. Skolan utgör också en risk för unga att hamna i brott som våld och mobbning och att närvaro av kriminella gäng normaliseras i skolans miljö. Andra riskfaktorer som substansanvändning, negativa kamratinflytande och psykisk ohälsa hos unga leder unga till en kriminell livsstil. Dessutom kan unga som tidigare

dömts för brott fastna i långvarig kriminalitet på grund av sitt brottsregister.

Dessa ungdomar löper därmed stor risk att rekryteras av kriminella gäng och bli långtids kriminella.

In document Cover Page The handle (Page 67-76)